För tio år sedan smittades Linda Andersson av könsherpes. Något som har förändrat hennes liv i grunden.
En fredag 2011 märkte Linda, idag 34 år, att det brände och sved enormt mycket i underlivet. Hon började googla och insåg att hon nog hade drabbats av könsherpes.
– Jag vet inte exakt hur jag blev smittad. Jag var väldigt förkyld när de första symptomen kom, så det kan ha varit på grund av att mitt immunförsvar var försvagat och att jag hade viruset latent. Men samtidigt var jag sexuellt aktiv, så jag kan lika gärna blivit smittad runt den tidpunkten.
Detta blev starten på vad Linda själv kallar ”en vidrig historia”. Det var en kväll när de första symptomen kom och inget apotek var öppet. Linda ville börja behandla så snart som möjligt och läste om huskurer på nätet.
– Det ångrar jag enormt mycket idag. Jag läste att man kunde smörja in det drabbade området med alsolsalva, vilket jag gjorde under hela helgen. Det blev snabbt värre med blåsor och flytningar så jag bokade en akuttid hos vårdcentralen söndag kväll.
Ett helvete
Läkaren på akutmottagningen sa att hon hade svamp i underlivet och skulle smörja med en salva mot fotsvamp, Daktacort. Något Linda ifrågasatte, men läkaren stod på sig.
– Jag smörjde med svampsalvan och det kändes som om underlivet ”brann”. Under måndagen kunde jag knappt röra mig. Jag ringde vårdcentralen och personen jag pratade med sa att jag istället skulle använda Inotyol, en fet skyddande salva.
Men nu startade helvetet på riktigt. Efter ett dygn hade hela Lindas underliv, från klitoris ända upp till anus, förvandlats till en stor sårskorpa. När hon äntligen blev undersökt igen ryggade läkaren tillbaka och kommenterade att hon ”minsann hade haft mycket analsex”.
– Det var riktigt kränkande och jag svarade att det hade jag aldrig haft. I vilket fall visade det sig att salvan hade lagt sig som en ogenomtränglig barriär, och där under kunde viruset frodas helt fritt. Därför hade mitt utbrott blivit så enormt, förklarar Linda.
Hon blev ordinerad att försöka få bort den feta salvan hemma, vilket resulterade i att hon fick ett stort köttsår i underlivet.
– Jag skrek och grät under processen som tog nästan en timme. Jag fick sen lov att vara hemma från jobbet i nästan två veckor. Jag hade tack och lov fått antivirala tabletter utskrivna, men tyvärr hjälper tabletterna sämre ju senare i utbrottet de tas.
Hoppas skammen kring herpes ska försvinna
Från januari till september 2011 fick Linda nio olika skov, som alla var lika svåra som de första.
– Då började jag ”långtidsbehandla”, alltså ta tabletterna varje dag i förebyggande syfte. Det gjorde jag i fem år innan jag kunde sluta helt utan att få ett skov. Idag tar jag dem direkt om jag misstänker att ett utbrott är på väg.
På frågan kring hur Linda känner kring sin könsherpes i dag svarar hon: ”Skam, brutal smärta och ångest! Både över att ha sjukdomen, men framförallt rädsla för att få ett till lika vidrigt skov som de tio första.”
– Samtidigt vill jag att skammen runt sjukdomen ska försvinna. Samhället, eller i varje fall dem jag känner som pratar om genital herpes uttrycker sig ofta att det är en ”smutsig sjukdom”. Att personer som har herpes i underlivet är promiskuösa och liknande. Då räcker jag inte direkt upp handen och säger ”Hey, jag är en av dem”.
Lindas förhoppning är att mer forskning och information kring könsherpes, som dessutom är en så vanlig sjukdom, ska göra att hennes och andra drabbades ångest kring sjukdomen ska lätta, både i sociala och sexuella sammanhang. Även om hon själv känner att hon numera kan hantera just det sexuella på ett fungerande sätt.
– Ett bra sexliv handlar om kommunikation och ärlighet. Om någon partner skulle bli äcklad eller liknande så är det ändå ingen person jag vill ha i mitt liv.
Dömd av vården
Linda blev bemött med både okunskap och kränkande kommentarer då hennes herpes bröt ut. Och hon upplever att hon fortfarande kan mötas av en dömande attityd i kontakten med vården.
– Mitt tips till andra som drabbats av könsherpes är att lita på sin magkänsla och stå på sig mot vårdpersonal om de försöker släta över och säga att det är en annan sjukdom innan de gjort tester. Men även att stå på sig mot vårdpersonal som ifrågasätter hur man önskar medicinera, ingen som inte har upplevt sjukdomen kan förstå.
Dessutom tycker hon att alla bör hjälpas åt att minska stigmat kring sjukdomen.
– Självklart behöver ingen ”outa” att man har sjukdomen, om man inte känner för det. Men jag vill gärna uppmana andra att våga argumentera emot om någon säger att en person som har herpes är smutsig, äcklig eller liknande.
Fotnot: Linda Andersson heter egentligen något annat.
