Klimakteriet bidrar ofta till kroppsliga och psykiska förändringar.Foto: Getty Images
En befrielse för många. Ångest för andra. Klimakteriet rör upp många känslor.
– Helt i onödan kan jag tycka. Vi går igenom många faser i livet. Varför skulle just denna vara värre än de andra? undrar Birgitta Hovelius professor vid Lunds universitet.
Hon är rätt trött på allt tjat om klimakteriets fasor. Självklart finns det kvinnor som får fysiska besvär och tycker det är känslomässigt jobbigt att bli infertila, men de allra flesta tar det med en axelryckning.
– Jag har ingen aning om när jag hade min sista mens, trots att jag är intresserad av de här frågorna. Det är rätt komiskt, säger Birgitta Hovelius, 71, professor vid universitetets allmänmedicinska institution.
Detsamma gäller många av de äldre kvinnor hon kommer i kontakt med. Det är sällan någon minns övergångsåldern som något speciellt. Åren då produktionen av könshormoner går ner i varv och fruktsamheten ebbar ut, för att till sist upphöra helt.
Väcker tankar och känslor
Birgitta Hovelius vet att det kan vara känslosamt och väcka tankar på ålderdomen, men slår fast att känsloyttringar av olika slag inte har med de faktiska förändringarna i kroppen att göra.
– Det finns inga vetenskapliga belägg för att lägre östrogennivåer ger upphov till depression. Inte heller glömska, trötthet och hjärtklappning som många kopplar till klimakteriet. Däremot finns mycket annat i medelålders kvinnors livssituation som påverkar hur de mår psykiskt, påpekar hon.
Stress är en sådan faktor. Studier som följt friska kvinnor före och efter menopausen visar att arbetslöshet, trassel i äktenskapet, ekonomiska problem och oro för anhöriga gör att många känner en inre press.
Bara ordet ”klimakteriekärring” visar hur många ser på medelålders kvinnor, menar Birgitta Hovelius och önskar vi alla kunde tillmäta äldre kvinnor ”de grå tinningarnas charm”, på samma sätt som hos männen.
Märker man när det är på gång – eller slutar mensen bara att komma?
– Det är lite olika. Vissa tycker att de får rikligare mens. Andra blöder mindre. Dessutom blir mensen mer oregelbunden. En del får blödningsrubbningar redan i 40-årsåldern. Det kan ha med ärftlighet att göra, men även rökning och låg kroppsvikt kan skynda på processen några år. Har man gått ett år utan mens brukar man vara säker på att menopausen inträffat. Då har de flesta hunnit bli 51 år.
Menopausen? Är det samma sak som klimakteriet?
– Nej, menopaus är tidpunkten för sista menstruationen. Klimakteriet omfattar några år före och efter menopausen. År då kroppen anpassar sig till de hormonella förändringarna när östrogenet återgår till den lägre nivå vi hade före puberteten. Att kalla det för östrogenbrist, som läkemedelsindustrin smart nog kom på, är helt fel. Det är ingen brist. Det är helt normalt, betonar Birgitta Hovelius.
I flera artiklar beskriver hon hur den biomedicinska vetenskapen haft en förmåga att medikalisera kvinnor. På 1800-talet sågs exempelvis mensen som en periodisk sjukdom och användes som argument för att förhindra kvinnors tillträde till universiteten.
– På 60-talet var det klimakteriets tur, säger hon och vill att övergångsbesvär varken ska sjukliggöras, medikaliseras eller bagatelliseras.
Vad är det för besvär?
– Det är tre saker: Värmevallningar, svettningar och torra slemhinnor i underlivet, säger hon.
Torra slemhinnor leder lätt till klåda i underlivet och kan göra ont vid samlag. Och svettas man mycket nattetid kan man även få problem med sömnen.
Hur lång tid håller besvären i sig?
– Mellan ett och två år är nog rätt vanligt, men vissa kan känna av dem i fem-tio år. Det är väldigt individuellt, säger Birgitta Hovelius men tillägger att känsliga slemhinnor också hör till åldern, även om de inte brukar kännas av förrän i 60-årsåldern.
En tredjedel av alla kvinnor får sveda, klåda, smärtor vid samlag, ytliga blödningar och flytningar. Och till skillnad från svettningar och vallningar kan underlivsbesvären fortsätta livet ut.
Vad ska man göra, om det blir jobbigt och man inte vill stå ut?
– Då tycker jag absolut att man kan prova lite östrogen.
Östrogen! Men alla biverkningar man hör talas om då?
– Vid lokal behandling i underlivet är risken i princip obefintlig, medan cirka 15 procent får biverkningar av plåster och tabletter. Ju högre dos, desto större risk. Vanligast är huvudvärk, yrsel, trötthet, illamående, sura uppstötningar, oregelbundna blödningar, bröstspänning med mera, men det de flesta oroar sig för är nog blodproppar och bröstcancer.
Ja, du myntade själv begreppet östrogenkatastrofen.
Var det inte så farligt?
– Jo, det står jag för. Det var alldeles förskräckligt när östrogenförskrivningen nådde sin topp för tio-femton år sedan. 50 procent av alla kvinnor i klimakterier åt östrogen. Man trodde att östrogenet kunde skydda mot hjärt-kärlsjukdom, vilket gjorde att gynekologer skrev ut mängder av östrogen, även i förebyggande syfte. En del kvinnor fick det livet ut. Men så visade det sig att långvarig behandling ökade risken för både blodpropp och bröstcancer. Över 3 000 drabbades.
Ändå är det okej med östrogen nu?
– Ja, mot sköra slemhinnor, svettningar och värmevallningar. Och under begränsad tid. Tycker man det är jobbigt, vaknar sjöblöt av svett och har svårt att sova, är det klart man ska använda sig av den hjälp som finns. Bara man gör en läkarundersökning som utesluter andra orsaker till besvären. Sköldkörtelrubbning ger till exempel också svettningar och är vanligt bland medelålders kvinnor.
Har läkaren konstaterat att besvären beror på klimakteriet finns plåster och tabletter i olika styrkor. Fördelen med plåster är att östrogenet tas upp direkt i blodet. Då behövs inte lika stor dos som i en tablett. Dessutom behöver de inte bytas mer än 1–2 gånger i veckan. Tabletterna måste som regel tas varje dag. Underlivsbesvär behandlas dock bäst lokalt med receptfria slidpiller och kräm. De ger bra hjälp och återställer slemhinnorna i underlivet till sitt forna skick.
Hur lång tid är ”begränsad tid”?
– Du ska ju aldrig ta östrogen längre tid än du har uttalade besvär, vilket gör att det oftast räcker med ett par år. Upp till fem år ska vara riskfritt. Lokal behandling i underlivet kan dock pågå livet ut.
En del tycker inte östrogen hjälper alls. Vad gör man då?
– Till skillnad från lokal behandling som ger effekt redan efter ett par dagar kan det ta veckor, ibland upp till en månad innan plåster och tabletter ger effekt. Har det gått längre tid, ska du be om att få prova en annan dos eller byta medicin. Det kan vara skillnad på olika östrogenpreparat och högst individuellt vad som hjälper.
Finns det inga alternativa preparat?
– Jo, hälsokostaffärerna brukar ha tabletter med växtöstrogener som kan ge viss östrogen effekt. Sedan finns det många som tycker akupunktur, yoga och motion hjälper. Om det beror på placeboeffekt eller inte tycker jag inte spelar någon roll. Bara man mår bättre.
Påverkas sexlusten av klimakteriet?
– Faktum är att vi inte vet. Många tycker att vitaliteten ökar och säger att de fått ett bättre sexliv. Andra tappar lusten helt, säger Birgitta Hovelius.
De få vetenskapliga studier som gjorts visar att nästan hälften av alla gifta kvinnor i 70-årsåldern fortfarande har ett aktivt samliv med sin partner. Först efter fyllda 75 kan man märka en viss dämpning.
Kan östrogen kanske krydda sexlivet lite?
– Nej, det går inte att se något sådant samband, mer än att underlivets slemhinnor blir fuktigare och lika spänstiga som de var från början. Då får man åtminstone inte ont, påpekar Birgitta Hovelius.
Är det sant att mulliga kvinnor får mindre problem?
– Ja, lite hull är bra i klimakteriet. I fettvävnaden bildas nämligen östrogen, vilket gör att de sällan drabbas lika hårt. Därför är det dumt att börja banta i de här åldrarna.
Hur många är det egentligen som får besvär?
Statistiska undersökningar visar att sju av tio känner av värmevallningar och svettningar, men det är få som får uttalade besvär.
– Jag tror de flesta kan leva med det, när de förstår att det handlar om en begränsad period då kroppen ställer om sig, säger hon och berättar hur förvånad hon själv blev när besvären gav med sig innan hon ens hunnit fundera om hon skulle ta någon medicin.
– Jag trodde det skulle vara mycket värre, men det var inte alls så besvärligt som alla skräckhistorier man hört. Och det vet jag många kvinnor som säger: Det var ju ingenting.
