Att rakpermanenta mitt hår kändes som att äntligen få komma in i värmen.
Men jag tappade också en stor del av min identitet.
Oavsett hur mycket jag än ogillade mina lockar så var de jag.
Jag brukar ofta få frågor kring hur och varför jag började ta hand om mitt naturliga hår, och jag funderar lika ofta på vad jag ska svara varje gång. Egentligen så började det ju inte med när jag ville ta hand om det, utan snarare när jag bestämde mig för att jag inte ville det. Jag var 17 och kände en så otrolig hopplöshet kring mitt hår. Jag stirrade på det i flera timmar i spegeln och kunde inte för mitt liv förstå vad jag skulle göra med det eller hur jag skulle kunna orkar leva ett helt liv med det.
Vid den här tidpunkten permanentade många runt omkring mig håret från rakt till de stora eftersträvansvärda Hollywoodlockarna för att sedan låta det raka växa ut igen när håret blev för jobbigt att ta hand om. Och kvar stod jag, fortfarande lika hopplös och vilsen.
Dock föddes en tanke där. Om de kunde permanenta håret till större lockar så kanske jag också kan göra det? Var det kanske där jag borde börja? Jag var nämligen inte säker på att jag ville ha helt rakt hår, men jag var helt säker på att jag ville se mer ut som alla andra.
Så 2008 gjorde jag en så kallad texturizer vilket är en kemisk behandling för att manipulera det egna lockmönstret och göra det rakare/lockarna lösare. Jag kommer aldrig glömma första dagen i skolan efter det, folks positiva kommentarer och beundrande blickar. Belöningssystemet i mig kickade igång direkt och jag bestämde mig där och då: Aldrig mer ska jag ha mitt hår naturligt. Jag såg på mitt hår genom omvärldens ögon och den genom mina.
”Jag bestämde mig där och då: Aldrig mer ska jag ha mitt hår naturligt.”Foto: Privat
Jag ska inte sticka under stol med att jag kände att jag tappade en stor del av min identitet när jag permanentade mitt hår. För oavsett hur mycket jag än ogillade mina lockar så var de jag. Så vem var jag egentligen när de inte längre såg ut som de brukade? En viss typ av identitetskris födde en helt annan men för mig var det värt det. För det hela kändes väldigt tryggt, som att äntligen få komma in i värmen.
Vi spolar framåt. Åtta år senare och min tillvaro hade förändrats och representationen av olika typer av hår var ett faktum. Mitt Instagramflöde började fyllas av människor med tajtare lockmönster och tips på hur man kunde ta hand om sitt naturlig hår började spricka upp. Egentligen så hade jag ingen plan utan jag gillade att titta på tutorials på sociala medier på hår som liknande mitt naturliga. Timmars av skrollande på Instagram ledde till slut till att den där omöjliga tanken kanske inte var så tokig längre. Kanske skulle jag också våga? Det fanns ju trots allt så mycket mer information tillgänglig nu, förutsättningarna hade förändrats. Dessutom var mitt hår så otroligt skadat och livlöst. Vad hade jag att förlora?
”Vem var jag egentligen när lockarna inte längre såg ut som de brukade?”Foto: Privat
I december 2016 gjorde jag min sista permanent och påbörjade nästa steg, att börja ta hand om mitt hår. Jag ser det hela som faser egentligen, fas ett var när jag började permanenta mitt hår, fas två när jag slutade och fas tre när jag startade mitt instagramkonto Curlsfirst. Ett konto där jag kan skriva om egentligen allt som har med texturerat hår att göra och som ett safe space för mig och förhoppningsvis för dem som följer mig där.
Jag vill ge tillbaka och inspirera människor på hemmaplan. För det är inte lätt att navigera och sålla bland all den information som finns tillgänglig. Men också för att den ensamhet och frustration som man kan känna kring sitt hår inte bara är skadlig för håret utan även för vår självkänsla och vårt mående. Jag är helt övertygad om att stöttning och representation är bland det viktigaste vi har i de flesta avseenden.
Det är också viktigt att belysa och lyfta att folk inte började ta hand om sitt texturerade hår 2011 i samband med balsammetoden eller curly girl-metoden. Eller 2016 när sociala medier exploderade kring ämnet och kunskapen började spridas i en helt annan takt och utsträckning än tidigare. Det började långt innan, redan på 1960-talet med den nationella hårrörelsen. Den föddes ur segregationen i USA och att ha sitt naturliga texturerade hår symboliserade frigörelse och självständighet för många svarta amerikaner.
Det finns så otroligt mycket att lära sig och på så många olika sätt.
Mitt bästa tips är alltid testa sig fram i sin takt och skynda långsamt.
