Hela livet präglas av ångest, och katastroftankar.
Till slut fick hon rätt diagnos.
– Jag kan få panik om någon säger att det går kräksjuka, säger Ida Ringh.
Att känna oro och ångest över saker i livet, är något som drabbar oss alla. För de allra flesta är det övergående. Men vad händer när ångesten inte försvinner? Och när oron är din ständiga följeslagare? Ida Ringh är diagnostiserad med generaliserat ångestsyndrom (GAD) – och livspusslet är inte alltid lätt att få ihop.
Ångest, katastroftankar och ständig trötthet tillhör Idas vardag. Ända sedan barnsben har hon lidit av olika ångestrelaterade symtom. Men det skulle dröja mer än 30 år innan Ida fick sin diagnos, och svar på varför hon mår som hon gör.
– 2010 var första gången jag fick panikångest, och då trodde vården att det bara var panikångest och depression det handlade om. Jag fick starka mediciner och det kändes ju bra. Men några år senare träffade jag en ny psykolog, och förstod då att jag förmodligen haft detta sedan jag var barn.
Ständigt hög ångest
Ett av de mest utpräglade symtomen för en person med GAD, är ångesten som alltid ligger på en hög nivå.
– För en person som har vanlig ångest så går ångesten i vågor, den går upp och sedan ner. Men för mig som har GAD, så ligger ångesten på en hög nivå hela tiden. Så när jag får ett ångestpåslag, på den redan höga nivån, så går ångesten jättehögt upp. Sedan går den ner, men aldrig i botten, säger Ida.
Till skillnad från andra ångestsyndrom såsom fobier eller social ångest, där man får ångest över specifika situationer, så kan den som lider av GAD få ångest av nästan alla situationer. Alla delar av livet präglas därför av oro, ångest och katastroftankar. Något som naturligtvis påverkar alla avseenden i livet. Ida förklarar att saker som andra kanske ser som bagateller, kan bli väldigt stora för henne.
– Jag oroar mig väldigt mycket hela tiden. Jag bygger upp scenarion som jag tror ska hända. Det gör att jag ibland struntar i att göra saker jag planerat, bara för att slippa att det där ska hända. Även om det troligtvis inte skulle ske. Men jag tror ju att det ska det.
En av de saker Ida oroar sig mest för, är att det ska hända hennes nära och kära någonting. Det är något som hon tydligt märkte av redan som barn.
– Om mamma var borta över natten oroade jag mig för när hon skulle komma hem. Skulle hon komma hem imorgon? Eller nästa vecka? Det var som en klump i magen som jag inte alltid förstod.
Rädsla för sjukdom
Ida upplever att det jobbigaste med GAD är att hon ständigt är rädd för att bli sjuk. Hon har nyligen bytt yrke, men arbetade tidigare många år på förskola, och där var det inte alltid enkelt att hantera rädslan. Coronapandemin var extremt tuff, berättar hon.
– Vissa kan ju vara oroliga för smitta, men jag kan få panik av att någon nyser. I stället för att vifta bort det så kan jag gå och ta handsprit och gå en lång omväg runt den som nös. Om någon säger att det går kräksjuka så kan jag få panik och tänka att ”nu blir jag sjuk”. Och det försvinner inte från mitt tankemönster utan det sitter i hela tiden, och jag går och känner efter: ”Mår jag illa? Har jag ont i magen? Okej, nu kommer jag bli sjuk och då kommer jag få ställa in det här och det här”, och så spinner det vidare.
Att arbeta på förskola kräver mycket av alla pedagoger, och än mer för den som lider av GAD. Under dåliga dagar vill Ida inte träffa, eller ens se en annan människa, något som naturligtvis påverkar både jobb och privatliv.
– Jag kan ju inte ringa till jobbet och säga att ”hej, jag orkar inte träffa någon i dag”. Samtidigt skulle nog mina kollegor förstå mig, tack och lov så har jag väldigt förstående kollegor. Men man sätter dem i skiten också. Så det har i stället blivit att jag offrat mig själv på något sätt. Det värsta är att jag kraschar efter ett tag, det är inte säkert att jag blir jättetrött utan jag kan få andra fysiska symtom, som att jag får migrän eller att magen blir kass. Och då måste jag ändå vara hemma. Så det blir en ond cirkel.
Påverkar relationer
Väl hemma från jobbet har Ida många gånger känt sig arg och fylld av frustration. Något som gått ut över hennes man och de har bråkat om småsaker som egentligen inte betyder något. Andra gånger har hon sagt att hon vill vara i fred och vill inte att någon ska prata med henne. Tröttheten har också varit en ständig följeslagare.
– Jag har ju inte förstått genom alla år varför jag är så trött hela tiden. Jag har tänkt att jag har sovit dåligt på natten, oavsett om jag sovit tio timmar eller tre. Men jag fick svar på det, och det är att det krävs så mycket av mig för att hålla ihop på dagarna, och därför blir jag så trött.
Att hantera sviterna av Idas diagnos har inte alltid varit lätt, vare sig för Ida eller hennes nära och kära.
– Det har funnits de som varit besvikna på mig för att jag så ofta ställt in. Men nu när jag kan förklara varför så förstår de. Det har ju aldrig varit personligt. Jag har inte ställt in med en person för att jag inte vill träffa den personen. Jag har velat, men inte orkat.
Det mest positiva med att ha diagnostiserats med GAD, anser Ida vara att hon nu kan förklara för omgivningen varför hon mår som hon gör, och varför hon reagerar på vissa sätt. Hon är glad för alla dem hon har i sitt liv som stöttar och förstår.
– Min man har ibland sagt att ”är du säker på att du ska boka upp alla de här sakerna? Är det inte bättre att du är hemma och vilar i stället, eller bara gör de här sakerna?” Jag har blivit bättre på att lyssna på mig själv, men jag måste fortfarande bli bättre på att inte boka upp för mycket. Att prioritera det som är viktigast. Jag behöver egentligen planera in mer vila.
Livslång
Ida äter fortfarande antidepressiva mediciner, men har också blivit hjälpt av KBT.
– Man måste lära sig leva med det, för det kommer ju inte försvinna. Jag har gått på KBT och känner att jag har vissa verktyg med mig nu som funkar, men inte alltid.
Att röra på sig och vistas i naturen är något som Ida tycker mycket om, och något hon vet att hon mår bra av. Hon önskar att hon ska slippa de antidepressiva medicinerna, men tror själv att hon aldrig kommer bli kvitt dem helt.
– En sak jag funderar mycket på är om jag ska behöva gå på den här höga dosen medicin resten av livet. Jag känner att jag skulle vilja klara av att hantera min GAD utan medicin. Jag kanske kommer kunna trappa ner, men kommer förmodligen alltid behöva ha en liten dos, något som hjälper till.
Ida Ringh
Ålder: 38
Familj: Maken Kristian
Bor: Utanför Falköping
Arbetar som: Receptionist på gym
Fakta om GAD
För att du ska bli diagnostiserad med GAD, måste du känt stark ångest över flera olika saker under en period om minst sex månader.
Inom primärvården beräknar man att 8% av patienterna lider av GAD.
Vanligast är att man drabbas av GAD i vuxen ålder, men det förekommer även hos barn.
Utöver de psykiska besvär som uppkommer vid GAD, kan man även uppleva flertalet fysiska symtom såsom; huvudvärk, sömnsvårigheter, tarmproblem och muskelspändhet.
Det är vanligt att GAD förekommer tillsammans med andra fysiska och psykiska åkommor, eller andra ångestsyndrom.
Källa: 1177.se, internetmedicin.se
Hur kan man hantera sin GAD? Ida tipsar:
Orosstund: Avsätt en viss tid, en eller flera gånger i veckan, cirka 15 till 20 minuter. Sätt dig i ett ensamt rum och släpp ut alla orostankar. När du sedan går ut så får orostankarna vara kvar i rummet. Det har hjälpt mig. Vissa gånger har jag kunnat skratta åt vissa tankar. Andra gånger har jag tänkt hur jag kan strukturera upp orostankarna för att det ska fungera bättre.
Planera: Jag gillar att planera, jag vill kolla upp saker innan jag ska göra något. Ju mer man vet desto mindre oroar man sig för vissa situationer.
Prioritera: Ta inte på dig för mycket, vad är viktigast?
Utmana: Prova att pusha dig själv ibland, om det är något du verkligen vill göra.
Idas tips till dig i nära relation med någon som lider av GAD
Lyssna: Lyssna på det personen oroar sig för, och försök få personen att fokusera på något annat. Jag förstår din oro, men nu är vi här, det där är inte prioritet ett, det får vi ta senare. Fokusera på något annat.
Förstå: Om personen ställer in en träff, säg att du förstår och fråga om ni kanske kan boka in ett nytt datum.
Omtanke: Ställ frågor och intressera dig för personens mående.
Stötta: Om personen bokar upp sig många olika saker – ifrågasätt om det verkligen är det bästa. Be personen prioritera, och påminn om att i stället planera in vila.
