Jag skulle bli Carrie men blev Bridget Jones

Erika Kits Gölevik om att älska sig själv

  • Erika Kits Gölevik
Publisert:

Jag köpte en folkabuss – själv.

Flyttade till en gård – själv.

Reste – själv.

Jag klarade mig själv. Men älskandet fick jag ingen ordning på.

För några år sedan påbörjade jag ett bokmanus som skulle handla om att lära sig att älska sig själv.

Jag minns hur jag satt i soffan hemma. Bakfull och med mitt livs första one night stand i  kroppen. Ja, alltså inte bokstavligen, men ni fattar – fortfarande kvar i... nervsystemet!

Det var midsommarafton och jag skulle strax hämta mina barn för att fira med vänner.

Självkärleken lyste med sin frånvaro och uppskattningen från gårdagskvällens italienare hade inte gett eftersmaken  jag hoppades på. Planen var att bli lite som Carrie Bradshaw men jag kom snarare ut på andra sidan som en midsomrig Bridget Jones: Fixad och fin i en blommig klänning men hopplöst obekväm i mitt eget skinn. Förtvivlat hungrig på kärlek men proppmätt på att försöka hitta den.

"Hur älskar man sig själv?"

Jag satt i soffan och det var som att jag intuitivt  visste att svaret på just den frågan, som jag så många år hade velat avfärda som en självhjälpsfloskel (skönare att dissa den, än att försöka och misslyckas) var viktigare än något annat. Fingrarna smattrade så att tangenterna glödde när jag transkriberade hjärtats vrål, själens hål och livets mål.

Det är enda gången jag skrivit på det bokmanuset. Men stunden gjorde avtryck på insidan och den dagen var nog, om än på ett omedvetet plan, dagen då jag började ta sökandet efter självkärleken på allvar:

Länge blandade jag ihop älska mig själv med att klara mig själv.

Jag bodde en vecka i skogen  – själv.

Köpte en folkabuss – själv. 

Flyttade till en gård – själv.

Reste – själv.

Tackade nej till högtider för att jag ville vara sjääääälv.

Jag kramade träd, grät floder i sjön, skrek åt skogen och letade trygghet liggandes raklång på marken. Jag klarade mig själv. Men älskandet fick jag ingen ordning på. 

Det var som att jag väntade på ett tydligt skifte. Väntade på att jag skulle sluta vara rädd. På att självtvivlet skulle upphöra och aldrig mer komma tillbaka.

Jag skulle sluta längta efter en kärlekspartner. Och aldrig mer känna mig ensam eller fel. Jag skulle vakna en dag och känna mig hel. Fixad.

Så i morse. Ensamheten levde om i kroppen och Sylvia satt på ena axeln och talade om för mig hur usel jag är som inte bara kan vara glad. Jag som har så mycket att vara tacksam över. Jag grät cirka sjuhundratusen liter tårar, tog en skogspromenad och ringde en vän.

Sen slog det mig: Jag älskade ju precis... mig!

För om älska inte är att sitta kvar hos den som är ledsen och låta hen gråta tills tårarna är slut.

Om att älska inte är ta med den man älskar till en lugn plats i naturen när det inre löper amok.

Om att älska inte är att ge den som känner sig ensam  någon som lyssnar.

Ja då vet jag inte vad det är.

I nöd och lust.I vått och torrt.

Genom glädje och sorg.

Ska jag älska. Kan jag älska. Vill jag älska. Kommer jag att älska. Mig!

Kärlek är en känsla. En av många.

Att älska är att att stå kvar vid sin sida oavsett vilken känsla som dominerar.

Och jag är faktiskt ganska bra på det.

Jag är faktiskt ganska bra på att älska. Mig!

Kärlek - en handbok

Sanner, Eva

Kärlek - en handbok

69,00 kr

Läs mer

Wellness shop

Redaktionens val

  1. MENTAL HÄLSA

    Sylvia tycker att jag ska vara smal

  2. DEPRESSION

    ”Vi söker hjälp och går därifrån med ett piller”

  3. MENTAL HÄLSA

    ”Jag trodde att diagnosen skulle rädda mig”

Utforska Wellness

Om skribenten

  • Erika Kits Gölevik