Att känna sig ensam i en relation är ett vanligt problem.Foto: fizkes / iStockphoto
Långsamt försvinner smekningarna, det ömsinta tonfallet och omtanken om varandra. Till sist blir hemmet inget annan än en kyrkogård för döda känslor. Att tvingas leva där, ensam i tvåsamheten, är en av livets största sorger.
Att känna sig ensam i tvåsamheten är inget ovanligt. Men få vill erkänna det eller ens låtsas om det. De känner sig ledsna och ilskna men förstår inte att grunden till detta ligger i ensamhetskänslan.
– Det är självklart att man kan känna sig ensam när man lever ensam men att även tvåsamheten kan innebära ensamhet kan var svårare att upptäcka, säger leg. psykolog Marianne Lindell-Fjaestad, vid Lindell Utveckling i Stockholm.
Utvecklas åt olika håll
Oftast är det en av parterna som upplever att ensamheten blivit påtaglig och att dialogen stannat av. Anledningarna kan var många. Finns det barn kan de ta tid och engagemang, man kan ha utvecklats år olika håll eller livsvärderingarna har kommit att skiljas åt.
– Många gånger är vi ovarsamma med att hålla dialogen levande, vi tror att den sköter sig själv. Men det gör den inte, säger Marianne.
Par som kommer till henne har redan insett att något är fel och vill komma underfund med vad det är och vad de kan göra.
Men de flesta kommer aldrig så långt, istället blir problemen allt större och inte sällan leder de till skilsmässa. Ibland är en separation det bästa, men många gånger kan parsamtal vara en början till förändring. Vilken utgång det än blir är det inte bra att skiljas åt utan att ha talat ut.
– Det kan ta lång tid att hitta fram till känslan att det är ensamhet man känner. Den är ofta också förenad med en oerhörd ledsenhet och övergivenhetskänsla, berättar Marianne.
Och har det från början funnits närhet och bra kommunikation finns förutom ensamhetskänslan också en längtan att återupprätta den närheten. Det är smärtsamt att ha någon så nära men inte kunna nå den. Det sätter igång känslor som kan bli så starka att det inte alltid går att kontrollera dem.
Längtan efter närhet
– Vi har alla har en primitiv längtan efter närhet och att bli sedda och förstådda. Men behovet skiftar naturligtvis från person till person och i parförhållande är det vanligt att den ene behöver mer närhet än den andre. Får han eller hon inte det leder det till besvikelse som i sin tur kanske leder till ett krävande och kvävande beteende. Då drar sig den andre undan ännu mer, säger hon.
Så är det bäddat för missförstånd och upplevelser av kränkthet och man hamnar i en ond spiral som, om den inte bryts, kan urarta.
– Det kan sätta igång oerhört starka känslor med svartsjuka och kontrollbehov, säger Marianne.
Då är det bra att tänka på varför man fastnade för varandra. Det är viktigt att ta ansvar för sig själv och sina egna känslor och bli uppmärksam på att det är sina egna behov man tillfredsställer och inte den andres.
Man måste kanske upptäcka varandra på nytt för att komma underfund med om man vill stanna kvar hos partnern. Ibland är det bäst att gå skilda vägar.
– Kommer man inte vidare i parterapi kan skilsmässa vara den bästa lösningen. I längden kan man inte leva i ensamhet i tvåsamheten, säger Marianne.
Vi kunde inte nå varandra
När Lars och Annika träffades var allt så självklart.
Men det skulle bara ta några år innan den förödande känslan av ensamhet löste upp förhållandet.
Att tala om ensamhet i tvåsamheten är känsligt. Annika Andersson, 38, pratar gärna om det, men vill inte synas på bild.
Det är två år sedan hon och ex-sambon Lars gick skilda vägar efter sex år.
– I början var jag och Lars jätteförälskade och tyckte att vi delade allt, säger hon.
De umgicks flitigt de första månaderna och snart flyttade Lars in hos Annika.
Vardagen rullade på. Arbetet tog mycket tid och på fritiden umgicks de. Men deras olika behov och personligheter började träda fram allt mer. För att få möjlighet till de tysta ensamma stunder som Annika behövde blev hon tvungen att dra sig undan. Lars tog illa upp. Hon försökte förklara sina behov men han förstod inte.
När dottern föddes blev allt värre
Det blev som ond spiral. Annika var plågsamt mycket ensam och Lars allt mer misstänksam. När dottern kom blev det ännu värre. Annika märkte vad som hände, men orkade inte göra något.
– Det som band oss samman märktes inte längre. Vi hade olika syn på livet, på vad som var viktigt, på barnuppfostran, på allt. Och ändå fortsatte vi att leva ihop.
Så kom dagen då hon inte orkade mer.
– Att känna sig ensam i tvåsamheten är långt värre än ensamhet när man är själv. Han satt där i soffan och vi kunde inte nå varandra. Det var fruktansvärt, säger hon.
Nu lever hon ensam med dottern. Men känslan av ensamhet är inte ens i närheten av vad den var förut.
Tre bra tips på hur ni kan bryta den onda cirkeln
1. Börja prata med varandra på nytt. Säg hur det känns, även om det är svårt. Utan ord blir man inte förstådd och att berätta hur ni känner det hjälper er också ut ur ensamheten.
2. Hitta problemet. Går det inte på egen hand – gå till en familjerådgivare. Försök att inte vara rädda för det som kommer upp även om det innebär stora förändringar.
3. Bestäm er. Ta reda på om ni vill fortsätta förhållandet. Om ni vill fortsätta, bestäm i så fall vilka förändringar som behöver göras.
