Jag sårade en bra man – för jag behövde mig

Erika Kits Gölevik om sin skilsmässa – och att bli lycklig igen

  • Erika Kits Gölevik
Publisert:

Jag ville skriva om att bli lycklig igen efter att man har skilt sig. Om att släppa in lycka. Om att släppa taget om skuld. Jag märker att jag trevar. Letar svar i historier om var lyckan inte fanns och hur svårt det är att våga vara lycklig om så bara för en stund.

"Ma'am, do you want to try some hand lotion?"

Jag ville säga nej både för att jag tycker att gatuförsäljare är jobbiga och för att han kallade mig 'Ma'am' och inte en ung kvinnas 'Miss', men det ösregnade så jag mumlade ett 'yes'  för att få komma in någonstans och som genom ett trollslag fann jag mig några sekunder senare mitt i en chic skönhetsbutik i Barcelona. En man smorde in min händer medan en annan gick loss med en ultraljudsmaskin i ansiktet för att  "slussa" in serum till hudlager jag inte ens visste att jag hade.

"Ma'am (wtf!) you look so much younger!"

Jag såg mig själv i spegeln och valde att inte se en trött, nyskild och utmärglad småbarnsmamma som var på weekendresa själv för första gången i sitt liv, utan i stället låta det välsmorda ansiktet skvallra om en framtid där jag var en sådan där kvinna som hade snygga myskläder, ett städat hem, fönat hår och hud med nästan ofattbar glow.

Jag köpte maskinen och har lovat mig själv att aldrig tala om för en levande själ vad den kostade, men låt mig sammanfatta det såhär:

Som en utlandsresa.

Till Indien.

Med helpension.

Och minibar.

Nej, jag överdriver inte. Och nej jag blev varken pedant, snygg i myskläder eller slätare i ansiktet efter det köpet. Men jag red en kort stund på ruset av hopp, kände mig modig och gick direkt från butiken till en tatueringsstudio och gjorde tidernas absolut minsta tatuering innan jag drog mig tillbaka till hotellet, åt hämtmat på rummet och fortsatte vältra mig i upplevelsen av att vara ensammast i precis hela världen.

Jag trodde nog aldrig att sann lycka skulle finnas i vare sig ansiktsmaskinen eller i en pytteliten stjärna på bröstet, men såhär i retrospekt tycker jag ändå att just det dråpliga med den stunden ligger som ett fint skimmer över allt. Som om lyckan fanns där hela tiden, men inte lyckades komma genom bruset.

Min vän och författare Emma Berg satte ord på lycka så bra: "Ibland är lycka lättast att inse/fånga/känna i efterhand. Till exempel är jag är inte alltid som lyckligast på julafton, men när jag ser en bild på mig och barnen när vi tar mat så blir jag lycklig. Mer lycklig än vad jag var i det dåvarande nuet. För då var någon hungrig, gnällig, hormonell och bortlängtig. I det nya nuet nu känner jag lycka över stunden jag fick vara med om då, för den har fått sjunka in, formas om och kanske fått ett annat perspektiv".

Jag tänker att kanske är det så med lyckan, att den vilar bakom, över och runt omkring.

Väntar. På att vi ska slå av på tempot tillräckligt länge för att känna den. 

Väntar. På att vi ska våga känna den!

Jag fick precis veta att över 150 000 personer har klickat på förra veckans krönika om min adhd. Hundrafemtiotusen! Det är många. Jag blev så glad när jag fick veta det. I fem sekunder. Sedan smällde ångesten ner:

'Nu kommer allt jag skriver att kännas dåligt i jämförelse!'

Oron kröp intill glädjen och la sig tillrätta som en mätt orm: 'Här ska jag ligga!'. 

En vaktorm av oro. Ett inre väsen som skyddar mig från smärtan av förlust. Som vet att ju högre jag låter lyckan ta mig mig, desto längre blir fallet.

Jag ville skriva om att bli lycklig igen efter att man har skilt sig. Om att släppa in lycka. Om att släppa taget om skuld. Jag märker att jag trevar. Letar svar i historier om var lyckan inte fanns och hur svårt det är att våga vara lycklig om så bara för en stund.

Så jag måste fråga mig:  Är jag lycklig nu? Är jag fri från skuld? Och kanske gömmer sig svaret på själva grundfrågan om vad lycka ens är i det faktum att jag fortfarande inte kan svara 100 procent ja på de frågorna.

Tänk om det är så att lyckan inte väntar på att jag ska släppa taget om skulden, utan tvärtom på att jag ska erkänna och släppa in den. Våga känna på det faktum att jag sårade en bra man, gav mina barn en varannan vecka vardag och stökade till mitt eget liv rätt så duktigt. För att jag behövde det. Behövde mig!

Släppa in. Tillåta mig. BeFriAnde! Och som Klas Parknäs sagt: "Vi kan inte vara i hjärtat när vi har något på hjärtat".

Jag tror att jag har en tendens att blanda ihop glädje och lycka, men att de på många sätt är väsensskilda. Glädjen är lätt och ljus. Lyckan djup. 

Lyckan rymmer alla nyanser av att vara människa, även mörk och mustig skuld. Sällsamt och smärtsamt!

Stunder av glädje får livet att bubbla, men det är ofta bakom gråten, i den totala tystnaden och när jag går från huvudet till kroppen med hjälp av mjuk rörelse som lyckan breder ut sig i precis hela mig. Vemodig och underbar!

Vägen genom skilsmässan

Natur & Kultur

Vägen genom skilsmässan

369,00 kr

Tillfälligt slut

Wellness shop

Lyssning om lycka

Revolutionskvarten: "Lycka är tillfälliga karameller i livet", intervju med prästen Torbjörn Ahlund.

Revolutionskvarten: "Sexlust ger livslust" med Marika Smith.

Revolutionskvarten: "Du måste inte känna träningsglädje" med Elin Bjärkstedt.

ANNONS

Fynda favoriter inom mode och skönhet! Nu upp till 50% rabatt hos Åhléns.

Åhléns (Extern länk)

Redaktionens val

  1. MENTAL HÄLSA

    ”Jag trodde att diagnosen skulle rädda mig”

  2. MENTAL HÄLSA

    ”Min fru vill skiljas men det vill inte jag”

  3. HÄLSA

    Här hittar du alla avsnitt av podden Revolutionskvarten

Utforska Wellness

Om skribenten

  • Erika Kits Gölevik