Vill jag verkligen vara evigt ung?

Publisert:

Vill jag att allt ska vara möjligt, eller finns det en vila i att det faktiskt inte är det?

Tänk om friden jag känner tvärtom är tack vare det faktum att just nu är inget möjligt – förutom att vara: här, och nu.

Den här krönikan skrivs på ett flygplan efter några timmars strosande i Arlandas tax free och Pocketshop.

Jag är fri där. Incheckad och säkerhetskontrollerad. Mittemellan världar. På väg.

Och nog just därför; alltid märkligt närvarande. Lugn.

Det finns något betryggande i vetskapen att om jag inte kommer till gaten så ropar de mitt namn i mikrofonen. Sure, med en run of shame som betalning. Men ändå. De bryr sig så mycket om mig, att de ropar på mig om jag riskerar att missa mitt flyg. 

Så jag njuter…

… fyller skamlöst ansiktet med svindyra droppar från de mest exklusiva hudvårdsmärkenas testflaskor.

… köper en burk fylld med hopp, ungdom, peptider, guld och gröna skogar för nästan 900 kronor. 

… kapar 3 för 2 på Pocketshop och tror på fullaste allvar att jag kommer att läsa alla tre.

För bakom säkerhetskontrollerna är allt möjligt och jag – evigt ung.

Men nu sitter jag här i luften och funderar på om det verkligen är det jag vill?

Vill jag att allt ska vara möjligt, eller finns det en vila i att det faktiskt inte är det? 

Tänk om friden jag känner tvärtom är tack vare det faktum att just nu är inget möjligt – förutom att vara: här, och nu.

Är det ung jag känner mig? Eller fri?

Och om det är fri… är det inte tvärtom så att jag är friare nu än när jag var yngre?  

Fri(are) från oro om andras tyck och tänk.

Fri(are) från ambition.

Fri(are) i mina relationer.

Fri(are) sexuellt.

Fri(are) I min roll som mamma.

Fri(are) I kroppen, tanken och själen.

Tänk om det är förtryckt ilska över år av ofrihet som skapar kärringjävlar och surgubbar.

Att hemligheten bakom att åldras till en sådan vis och vacker gammal kvinna (ni vet de man ibland ser på bild – med ögon som brunnar, monalisaleende och helt galet vackra rynkor) är att år för år släppa sig själv lite mer fri. 

Lägga mindre tid på att förstå, men mer på att förundras.

Ge upp idén om att någonsin lära känna sig själv och istället tillåta sig att k ä n n a. Allt!

Vi landar.

Jag reser mig och noterar att kroppen känns som att den är hundra år.

Personen framför mig pratar redan i telefon. På högtalare.

Hon är ung. Obrydd. Jag känner mig gammal. Och irriterad. Som en riktig surkärring.

Jag messar min kollega:

"Kan vi börja min vistelse med en yogaklass?"

Stel i kroppen ska jag i alla fall inte bli. Och vem vet, kanske är det där och då... i rörelsen. I mötet med kroppen, andetaget och nuet jag gräver de där brunnarna.

När jag blir stor ska jag bli en surkärring med brunnsögon!

Annons

Utforska Wellness

Om skribenten