Oro är som ketchup – tar över allt

Erika Kits Gölevik om den förlamande prestationsångesten

Publisert:

Ångestnivå: 7/10.

Deadline: I går.

Symtom: Gör allt utom det jag ska och tänker att jag borde lämna datorn och typ springa en sväng men vill inte förlora fler minutrar så jag sitter kvar, med det givna resultatet att jag förlorar ytterligare med tid och får ännu mer ångest. Jag vet detta. Förstår bristen på logik med huvudet, men själen sitter fast i stressen som en fluga på flugpapper och jag. Kommer. Inte. Loss.

Jag älskar att skriva de här krönikorna. När de är klara.

Vägen dit: Suger.

Jovisst, ibland faller orden ner som från himlen och jag vet exakt vad och hur jag vill skriva. Men ofta är processen en enda lång brottningsmatch med mellan oro, ord och självkritik.

Jag har alltid tänkt att det är ätstörningar, duktig flicka-syndrom och sökandet efter stora känslor och kickar i form av allt från förälskelse och drama till nya platser, jobb, upplevelser och tillstånd som har varit mina "problem".

Men ganska nyligen insåg jag att kontrollen och kickarna snarare har varit verktyg för att kontrollera och överrösta mitt verkliga problem: Oro!

Att vara orolig är, för mig, att hovra precis ovanför nuet. Att längta desperat efter stadig mark men vara oförmögen att sätta ner fötterna. Som att vara fast i en dröm och inte kunna vakna.

Försöka styra upp, men känna hur varje tanke glider ur händerna som en hal tvål.

Om livet vore en maträtt så är oro ketchup. Den tar över allt. Jag hör barnen skratta, men känner inget.

Jag äter mat, men går miste om smaken.

Jag förstår med huvudet att just nu är livet vackert, men vill inget annat än att krypa ur mitt eget skinn och försvinna. Jag lyckades aldrig kontrollera oron, så jag lärde mig att kontrollera maten. Jag lyckades aldrig dämpa ångesten, så jag hittade sätt att överrösta den.

"Depression and anxiety are not feelings. Feelings return me to myself. Depression and anxeity are body snatchers that suck me out of myself so that I can appear to be there but im really gone."

Citatet, som är hämtat ur boken Otämjbar av Glennon Doyle, fick poletten att trilla ner.

Jag oroar mig för att jag är rädd för känslorna som ligger bakom.

Oro är min själs trogna väktare – alltid redo att skydda mig från jobbiga känslor.

Så, nu när jag sitter här med tickande klocka, dimma i huvudet, en klump i bröstet, gråten i halsen och mjölksyra i hjärtat efter timmar av brottning med ord som inte vill hamna rätt inser jag åter igen att det enda som återstår är att ge upp. Jag måste acceptera att oro är mitt inres självutnämnda livvakt, vare sig jag vill eller inte.

Ibland bara som lågmäld bisittare, andra gånger i form av en drama queen som skulle få huvudrollen i vilket hollywood-drama som helst.

Men... alltid oväntat transparent med vad den vill skydda mig från – om jag frågar.

"Hej oro, vilken känsla vill du skydda mig från just nu?"

Oftast börjar svaret som ett litet frö:

"Jag är rädd för att inte få färdigt den här texten."

För att sedan växa till en djungel utom kontroll:

"Jag är rädd för att inte få färdigt den här texten och att det ska göra att jag inte hinner allt annat jag behöver göra och då hinner jag inte vara närvarande med mina barn och då får de en dålig uppväxt och tänk om jag känner såhär för alltid och misslyckas med allt jag tar mig för och inte kommer kunna betala elen eller ens orka gå upp ur sängen".

Bröstet knyter sig och tårarna rinner.

Jag är rädd!!! Så förlamande jävla rädd – för att misslyckas.

Och så händer det igen...

Känslan (rädsla i det här fallet) ger oron konturer så att jag kan greppa den och möta mig.

Huvudet klarnar.

Insidan sträcker på sig; Lite rädsla är ingen match jämfört med oro, det fixar jag!

Det fixar vi!

För ja, jag vet att jag inte är ensam och jag vill att ni, mina oroliga medkamrater där ute, ska veta en sak: Ni är mina favoriter!

Jag nosar mig till er som en blodhund för att er känslighet gör mig trygg, för att jag inspireras av hur ni brinner för saker och för att ni fyller mitt liv med passion, färg, form, musik, svart humor, poesi och svindlande samtal.

Det verkar helt enkelt vara så att andra sidan av orosmyntet rymmer egenskaper jag inte vill vara utan, varken hos mig själv eller andra.

Måhända är det de som är av den lite mer stabila sorten som ger världen struktur.

Men det är vi som gör den dynamisk, föränderlig,  vacker och kul!

För vi är inte bara oroliga, vi är roliga också!

(Tack @broderauttexten för det ypperliga inledande citatet som du myntat och broderat.)

PS.

Ångestnivå: 2/10

Deadline: Avklarad. Igen.

Symptom: Lätt i kroppen och sugen på livet. Undrar vad nästa krönika ska handla om. Jag älskar verkligen att skriva!

PS 2. Mitt bästa verktyg för att komma tillbaka till mig själv när oro tar över är att röra på kroppen. Inget nytt under solen egentligen, men nyligen hörde jag en förklaring till varför rörelse lugnar som kändes så glasklar i mig att jag vill dela den:

Nervsystemets fight and flight-system bygger på att vi har armar och ben att använda för att just fäktas och fly när det behövs. Så när vi, med rörelse eller meditation, för uppmärksamheten dit reagerar nervsystemet med ett "puh" och voila – oron minskar. 

Annons

Utforska Wellness

Om skribenten