Vi kom inte förberedda till första, andra eller tredje skoldagen

Publisert:

Vi inte kom utvilade, kammade och väl förberedda till vare sig första, andra eller tredje skoldagen.

Och nej, det var inte charmigt.

Och nej, det blev inte bra.

När de åkte hem till sin pappa och la jag mig raklång på marken och grät.

Mina barndomsminnen kring skolstart har ett romantiskt skimmer över sig. Nya skor, nyklippt hår och den där speciella stunden i bokhandeln när bokpapper till årets skolböcker valdes ut.

Skulle det vara hästar på?  Eller något fräsigt mönster? 

Kanske fick jag några nya luktsudd också, eller ett pennskrin.

Jag minns de svala morgnarna på väg till skolan, de varma dagarna i klassrummet och hur konstigt tröttpigg jag var.

Allt kändes nytt, overkligt verkligt, spännande och viktigt.

Så jag antar att det är därför jag så gärna vill att den här perioden på året ska kännas så. Att allt ska vara lite magiskt och extra inspirerat. Att mina barn ska vilja kamma sig på morgonen och att jag absolut inte ska tänka, "Men för i helvete inte en sak till att komma ihåg var köper man ens bokpapper nu för tiden och jag trodde för fan att vi levde i en digital tidsålder", när min son vill slå in sin första mattebok.

Det skaver helt enkelt att vi inte kom utvilade, kammade och väl förberedda till vare sig första, andra eller tredje skoldagen.

Att vi inte promenerade hand i hand i sval morgonluft.

Inte hade nya ryggsäckar fyllda med uppskuren mellisfrukt.

Att vi sladdade in på parkeringsplatsen "nästan i tid", som jag sa till barnen för att göra stämningen mer positiv.

(En dag kom vi i tid, då gjorde min äldsta son high five med mig. Jag har aldrig älskat honom mer!)

Med kluvna hårtoppar, solblekta kläder, två med nöd och näppe likadana skor på varje fot och en dygnsrytm som passade bättre in på andra sidan atlanten entrade vi alltså vardagen.

Och nej, det var inte charmigt.

Och nej, det blev inte bra.

Alls!

Huvudet var för långsamt. Kontoret för varmt. Kroppen för tung. Luggen för lång. Relationerna för komplicerade. Huset för stökigt. Gräset för långt. Och arbetstimmarna för få. 

Låt mig sammanfatta: Det var en helvetesjävlapissrövskitvecka!

Vilket jag såklart försökte att ta med ro!

Vi tuffade på.

Glömde fixa bokpapper.

Köpte tjugofem par nya strumpor för att slippa rota i udda par högen.

Åt hämtmat.

Packade gympapåsar.

Det är till och med möjligt att mina barn kommer att tänka tillbaka på sina skolstartsveckor som speciella.

Så bra var jag på att hålla ihop!

Tills de åkte hem till sin pappa och jag la mig raklång på marken och grät.

Tragiskt och en smula dramatiskt? Ja kanske, men jag vill berätta om magin som följde, nämligen;

Skavet minskade!

Någonstans i blandningen av snor och tårar smög det sig in ett lugn i mig och jag mindes att jag mår ju ganska bra. Också.

Jag hade lagt så mycket energi på att inte vara olycklig att jag helt hade glömt bort att jag var lycklig. Också!

Googla orden bok+lycka och du får drygt tre miljoner träffar. T r e  m i l j o n e r!!!

Kanske finns en del av svaret här?

Tänk om all lyckoforskning, litteratur, kurser, meditationer, tips, piller, appar och behandlingar har gjort oss en björntjänst?

Tänk om det gjort att vi börjat tänka för att slippa känna.

Göra istället för att vara.

Analyserat det vi har på hjärtat så mycket att vi slutat vara i hjärtat.

Tänk om vi inte behöver lära oss att vara lyckliga, utan våga vara olyckliga.

Min son var så glad över sin första mattebok och ville slå in den! Det gick att ta på storheten i den stunden. 

Men jag kände det inte, för att jag var upptagen med att mota olyckan i grind!

Tänk om det är i själen som i rymden:

I mörkret ser vi stjärnorna!

Annons

Köp en yogamatta

Utforska Wellness

Om skribenten