”Främlingsfientlighet har många ansikten”

Erika Kits Gölevik: I söndags hade drygt 20 procent av svenska befolkningen en dålig dag

Publisert:

När Jimmy Åkessons grin möter mig var jag än skrollar, är känslan definitiv.

Jag. Vill. Inte. Mer.

Jag vill inte hänge mig åt fler visioner. Jag tänker inte se det från den ljusa sidan. Jag känner inte för att tänka positivt eller se saker ur ett större perspektiv.

Jag inledde min sommarsemester på en yogafestival.

Traditionsenligt hade jag sparat en hel hög av surdegar till sista dagarna innan ledigheten, så jag la bokstavligt talat in autosvar på mailen i samma stund som min kollega körde upp på festivalens parkering.

Jag smällde demonstrativt ihop datorn, gnuggade blåljuset ur ögonen, tog ett djupt andetag och försökte mig på ett leende. Nu jäklar skulle här slappnas av.

Den första personen jag mötte inne på området hade stora fjädrar i öronen och en blomma som han liksom hade dragit upp genom näsgången så att blomman stack ut genom ena näsborren och skaftet den andra.

Och inte nog med det! Han log mot mig när jag kom hastandes för att hinna till incheckningen innan den stängde. 

Så ja.

Klart jag blev irriterad! Sluta låtsas att du är så jävla zen och visa mig var receptionen är. Mupp!

Och ett hundkex. I näsan! Snyt dig och låt en vanlig jävla människa vara ifred.

Varför kan inte folk bara vara lite normala?!

Främlingsfientlighet har många ansikten. 

Oftast behöver man bara se sig själv i spegeln en dålig dag.

Så. Låt mig konstatera att i söndags hade drygt 20 procent av svenska befolkningen en dålig dag. Ja, med den stora skillnaden de själva ser det som en bra dag.  Det gör mig mörkrädd, och jag märker att jag reagerar med att längta efter… vardag!

Ofta vill jag fly den, vardagen. Jag tycker om att måla framtiden med stora penseldrag, bolla idéer, vältra mig i drömmar och djupdyka i samtal. Men inte nu. 

Kanske började det redan när hösten tacklade ner mig på knä med bokpapper, tidiga morgnar, läxor, deadlines, och udda strumpor. Men nu, när Jimmy Åkessons grin möter mig var jag än skrollar, är känslan definitiv.

Jag. Vill. Inte. Mer. 

Jag vill inte hänge mig åt fler visioner. Jag tänker inte se det från den ljusa sidan. Jag känner inte för att tänka positivt eller se saker ur ett större perspektiv. Jag vill trycka ner fötterna i den bruna bistra sanningen, stå där i mörkret, känna hur mina ideal får konturer och agera från den platsen.

Jag vill göra mitt liv mindre så att hjärtat kan bli större. Jag vill skala av min vardag som en livförsäkring mot att aldrig aldrig aldrig vakna upp en morgon och höra mig själv säga något i stil med ”Den där Jimmy, han säger ju bara som det är”.

Jag tror att det största hotet mot ett öppet och medmänskligt samhälle är att vi inte har tid. Vi är så upptagna med att göra stordåd att vi inte har tid att möta varken oss själva eller andra. Än mindre prata med främlingen på stan eller ta en fika med nyanlända mamman på förskolan. 

Och om vi inte möts. Då lär vi inte känna. Och om vi inte lär känna. Då förstår vi inte. Och om vi inte förstår. Då blir vi rädda. Och när vi blir rädda… då backar vi!  

Så nu när en femtedel av den svenska befolkningen  valde att backa från varandra och in i framtiden, vill jag backa hem. Ta hand om mig så att jag räcker till för dig. 

Relationer byggs inte på valresultat utan i möten. Så låt oss visa dem hur man gör!  

Vägen ur en mardröm är inte drömmen om något annat, utan att sluta drömma.

Om 1457 dagar är det val igen. Fatta vilka stordåd vi kan göra – en vardag i taget. 

ps.

Några dagar gick. Jag åt, sov och yogade. Så möttes vi igen.

"Hej"

Jag tittade upp och där stod han. Hundkexet var borta men fjädrarna vajade friskt i vinden.

"Hej"

Han log. Jag log. 

The end.

Annons

Köp en yogamatta

Utforska Wellness

Om skribenten