”Rädslan för återfall är ju med mig hela tiden”

Drabbades av bröstcancer – nu har hon gjort Tjejklassikern

Publisert:
Emma var 38 år när hon fick diagnosen bröstcancer.
Emma var 38 år när hon fick diagnosen bröstcancer.

Att inte våga planera framåt och tänka att hosta kan vara metastaser.

För Emma finns det ett före och efter bröstcancern.

Men hon har accepterat sitt nya jag, som att kroppen inte är som den var.

– Jag springer inte fort, jag är egentligen ganska kass på att springa. Jag gör det för att jag kan, för att jag är vid liv och har fått en andra chans – jag springer för dem som inte kan.

– Emma före cancern stressade mer och ville hinna med allt. Jag hade tusen bollar i luften både på jobbet och privat, jag prioriterade mig själv långt ner på listan.

– Emma efter cancern är mer dämpad, lite mer eftertänksam, lyssnar mer inåt och säger nej till mer saker. Jag är mån om att göra saker som ska få mig att må bra och som ger mig energi, vilket gör mig till en bättre mamma. Det finns ett uttryck som hjälper mig att kunna prioritera: Om jag skulle dö imorgon, skulle jag tycka att det här var viktigt då?

Vi träffar Emma Deltén, 40, i hennes hem strax utanför Norrköping. På en krok hänger flera medaljer från lopp Emma deltagit i under åren. För bara några dagar sedan sprang hon i mål i Rosa bandet-loppet, den sista etappen av tjejklassikern.

– Jag springer inte fort, jag är egentligen ganska kass på att springa. Jag gör det för att jag kan, för att jag är vid liv och har fått en andra chans – jag springer för dem som inte kan.

”Det var det enda jag kunde tänka på”

Emma var 38 år när hon drabbades av bröstcancer. Hon minns undersökningarna inför beskedet, då hon förstod att det var något allvarligt.

– Det enda jag kunde tänka på, när jag låg där, var min son och min familj och den otroligt jobbiga tanken om att min son kanske skulle växa upp utan sin mamma. Det är den största mardrömmen, förutom att ens eget barn blir svårt sjuk.

Cancern hade inte spridit sig till andra organ, vilket man först befarat, förutom till två lymfkörtlar. När hon fick vårdplanen, kände hon sig ganska lugn.

– Chocken hade lagt sig. Det var viktigt för mig att få en plan, för då kunde jag börja ställa in mig på hur det skulle vara.

”Det enda jag kunde tänka på, när jag låg där, var min son och min familj och den otroligt jobbiga tanken om att min son kanske skulle växa upp utan sin mamma”.
”Det enda jag kunde tänka på, när jag låg där, var min son och min familj och den otroligt jobbiga tanken om att min son kanske skulle växa upp utan sin mamma”.

”Var viktigt för mig att inte bli liggande”

Emma fick börja med cellgifter. Hon fick många av de biverkningar som går att få, som nervsmärtor i benen och i fötterna, sköra slemhinnor och blåsor i munnen.

– Visst var det jättejobbigt. Men från början ställde jag in mig på att jag inte ville ligga på soffan. Jag satte upp mål, klockan tio varje dag skulle jag gå en promenad, oavsett hur kort eller långt det blev. Det var viktigt för mig att inte bli liggande.

Emma lärde sig mönstret av cellgifterna. Första veckan efter behandlingen mådde hon sämst, andra veckan kunde hon komma igång trevande och tredje veckan var hon pigg lagom till nästa omgång. Då passade hon på att spela padel, något hon börjat med innan sjukdomen. För Emma var det viktigt att behålla så många rutiner som möjligt. Som att lämna sin då treårige son på förskolan.

– Jag försökte att inte tänka på biverkningarna. Det var viktigt för mig att kämpa på, att dra William i pulkabacken trots att det var tungt. Jag märkte efter ett tag att jag inte mådde sämre av att röra på mig, fast det tog emot.

Emma är ödmjukt inställd och har stor respekt för att alla hanterar och reagerar olika på ett cancerbesked. Men hennes sätt att hantera jobbiga saker är att försöka göra det till något positivt och till styrkor. Det hjälpte henne när det blonda långa håret föll mot marken.

– När jag skulle tappa håret tänkte jag att det var något jag inte hade vågat raka av själv, att jag nu fick chansen att se hur jag skulle se ut utan hår. Jag åkte till frisören och rakade av det. Jag kände mig lite power, att det var en styrka. Sedan var jag inte bekväm med att visa mig helt kal, så jag bodde i min rosa keps.

För Emma handlade det om att ta kontroll över det hon kunde kontrollera. Vare sig det gällde håret, sin jobbsituation, sitt moderskap eller sitt mående.

– Jag kunde inte kontrollera behandlingen, det lämnade jag åt sjukvården som var helt fantastisk. Men det jag kunde ta ansvar för var hur jag hanterar det här, hur jag tar det och vad jag gör runtomkring

Emma rakade av sig håret under cellgiftsbehandlingarna: ”Jag kände mig lite power, att det var en styrka. Sedan var jag inte bekväm med att visa mig helt kal, så jag bodde i min rosa keps”.
Emma rakade av sig håret under cellgiftsbehandlingarna: ”Jag kände mig lite power, att det var en styrka. Sedan var jag inte bekväm med att visa mig helt kal, så jag bodde i min rosa keps”.

Bröstet betydde inget: ”Kunde lika gärna ta andra också”

Vänster bröst och 14 lymfkörtlar i vänster armhåla opererades bort. Hon fick sedan genomgå strålning och en till omgång av cellgiftsbehandlingar, i förebyggande syfte. I januari i år fick hon sista behandlingen.

– Jag ville såklart få dem för de gjorde bra saker för mig. Men det var tungt att starta om, jag var inställd på att jag var klar. Nu blev de inte så jobbiga och jag orkade jobba halvtid. Men jag blev rätt så mosig i huvudet. Jag snubblade på ord och sluddrade lite när jag pratade. Jag undrade om jag någonsin skulle bli mig själv igen.

Ett bröst färre och numera kort mörkt hår. Emma har accepterat sitt nya utseende.

– Under behandlingen var mitt utseende totalt oviktigt för mig. Jag la inget fokus på håret alls. Min kurator ringde innan operationen och frågade ”Hur känns det nu?”. Det kändes ingenting. De kunde lika gärna ta andra bröstet också, det betydde inget för mig. Jag vill säga att det fortfarande är så.

– Jag har inte varit intresserad av att rekonstruera bröstet, det gjorde mig sjuk. Jag vill inte ha ett nytt. Jag har till och med funderat på att ta bort det andra, men har inte kommit dit än.

”Under behandlingen var mitt utseende totalt oviktigt för mig. Jag la inget fokus på håret alls”.
”Under behandlingen var mitt utseende totalt oviktigt för mig. Jag la inget fokus på håret alls”.

Gjorde tjejklassikern: Prestationen blev inte alls viktig

För Emma har det snarare varit jobbigt att kroppens funktioner har ändrats. Hon går just nu på antihormonella behandlingar vilket gjort henne stelare och att hon har värk.

– De bitarna är jobbigare. Att inte känna igen sig i sin kropp och vad den kan göra. Jag är inte lika stark längre, går jag på träningspass kan det bli en sorg inom mig. Träningen har alltid gett mig rörelseglädje och nu gör det ont, det tar emot.

Men även det har hon lärt sig att acceptera, framför allt i samband med tjejklassikern som hon gjorde nyss för andra gången i sitt liv. Hon bestämde sig för att göra den tillsammans med en vän när cellgiftsbehandlingen var som tuffast.

– Då tvivlade jag aldrig, jag funderade aldrig på att jag inte skulle klara det, jag var målmedveten. Jag tänkte att jag nu skulle komma tillbaka till livet, att jag ska träna. Jag mindes ju hur kul det var sist. I stället var jag jätteslut i våras av kampen av att komma tillbaka. Det var inte så enkelt som jag trodde, kroppen hade inte återhämtat sig som jag önskade. Kanske var det cancerbaksmällan som slog till.

Med hjälp av sin kurator flyttade Emma sitt fokus.

– Från att jag tänkte att jag skulle komma tillbaka efter cancern och vara stark och nå bra resultat, till att i stället fokusera på att kroppen är förändrad, att det är kul att ställa upp och vara tacksam över att kunna göra det.

Fokus låg även på att heja på sin vän, som inte gjort tjejklassikern tidigare, och insamlingen de skapade till förmån för Bröstcancerförbundet som landade på cirka 45 000 kronor.

– Min egen prestation blev inte alls viktigt, det var bara att sig runt och ta sig i mål, och acceptera att det inte blev som jag tänkt mig. Men att det blev bra ändå.

Emma bestämde sig för att göra Tjejklassiken tillsammans med en vän när cellgiftsbehandlingen var som tuffast.
Emma bestämde sig för att göra Tjejklassiken tillsammans med en vän när cellgiftsbehandlingen var som tuffast.

Om rädslan för återfall och framtiden

En spruta i månaden och tabletter en gång per dag själv. Emma kommer att behöva antihormonell behandling i minst fem år. Hon tror att det blir längre än så.

– Rädslan för återfall är ju med mig hela tiden men jag gör vad jag kan för att hålla den borta. Jag mår bäst när jag tränar. Det hjälper mig att ta bort oro och ångesttankar. Men det är lättare sagt än gjort. Har jag hosta eller huvudvärk tänker jag att jag fått metastaser i lungan och i hjärnan. Och om jag läser om någon som fått snabbt återfall eller någon det inte gått bra för, isar det rejält i magen. Det är något som påverkar en ganska mycket, det är påfrestande och tar mycket kraft från mig.

– När det händer försöker jag värdera de tankarna. Är det rimligt att det är ett återfall? Om inte försöker jag skaka av mig dem. Jag ringer en kompis, tar upp det med min man eller min kurator. Om det bekymrar mig på riktigt har jag en kontaktsjuksköterska att ringa.

Emma firade nyligen sin 40-årsdag. På altanen finns en provisorisk bar, som hon ordnade dagen till ära.

– Jag vågar inte tänka på framtiden. Det är en utmaning och svårighet att våga leva igen. Å ena sidan känner jag att jag håller tillbaka, att jag inte vågar tänka eller smida planer så många år framåt. Men å andra sidan så väntar jag och min familj inte på saker, vi vill inte vänta, utan gör det vi vill göra nu, nu, nu. Att vi exempelvis blev kontaktfamilj till sist.

– Har döden väl varit där och knackat en på axeln så har den blivit väldigt verklig. Men det är också något som kan bli en styrka, att jag vet att livet är förgängligt.

”Har döden väl varit där och knackat en på axeln så har den blivit väldigt verklig. Men det är också något som kan bli en styrka, att jag vet att livet är förgängligt”.
”Har döden väl varit där och knackat en på axeln så har den blivit väldigt verklig. Men det är också något som kan bli en styrka, att jag vet att livet är förgängligt”.

Annons

Utforska Wellness

Om skribenten

  • Malin WigenMalin Wigen är reporter på Wellness sedan september 2022. Vid sidan om är hon reporter och redaktör på Aftonbladet Family sedan 2019. Malin började på Aftonbladet 2016, då arbetade hon på tidningens sociala medier-redaktion.