”Livet är inte över för att man blivit obotligt cancersjuk”

Mjölkstockningen var bröstcancer

Publisert:
Mikaela har accepterat hon inte ser ut som hon gjorde innan cancern. Hon försöker att vara en förebild för yngre, och visa att det inte är fel att sakna hår eller bröst:  ”Det betyder inte att du är svag”.
Mikaela har accepterat hon inte ser ut som hon gjorde innan cancern. Hon försöker att vara en förebild för yngre, och visa att det inte är fel att sakna hår eller bröst: ”Det betyder inte att du är svag”.

Mikaela var nybliven mamma när hon upptäckte knölen i sitt bröst.

26 år gammal fick hon diagnosen bröstcancer.

I dag lever hon med vetskapen om att den är obotlig, och försöker att vara en förebild för andra.

– Jag vill visa andra yngre att det inte är fel att vara utan hår, eller bröst. Det betyder inte att du är svag.

Ett bröst färre, kal hjässa, stundtals inga fransar eller ögonbryn och ökad vikt. Ibland känner Mikaela Hjärtström inte sig som personen som hon ser i spegeln.

– Tidigare var jag slank och hade jättelångt hår. Det är klart det varit jobbigt för mig att öka i vikt, och det är klart att jag kan sakna håret. Men jag använder sällan peruk, senast var när jag var på ett bröllop i somras. Jag ser ingen anledning att dölja att jag är sjuk. Nu har jag inget hår och då får det vara så. Det är den jag är nu.

Hon har accepterat sitt nya utseende, även om det ibland kan kännas lite mer beroende på hur hon mår psykiskt och fysiskt.

– Jag är bara 28. Det är ingen runt omkring mig som jag kan relatera till. Det är klart det är tufft när man möts av ett annat ideal i sociala medier, där tjejer har långt hår och är sminkade. Men jag vill visa andra yngre att det inte är fel att vara utan hår, eller bröst. Det betyder inte att du är svag.

Kanske kan Mikaelas öppenhet få någon annan yngre person att känna sig mindre ensam. Och kanske kan hon få fler att förstå vikten av att undersöka sina bröst.

– Jag trodde inte man kunde få bröstcancer som ung. Det är viktigt att hitta knölar i tid.

Mikaela innan hon drabbades av bröstcancer.
Mikaela innan hon drabbades av bröstcancer.

”Då kan jag bli extra arg”

Det var i juli 2020 hon fick diagnosen bröstcancer, endast 26 år gammal. Hon hade drabbats av trippelnegativ bröstcancer, en aggressiv cancerform. Då hade hon gått i ett halvår med en knöl i bröstet som enligt vården berodde på mjölkstockning – vilken skulle försvinna när hon väl slutat amma sitt första och enda barn Elliot.

– Det var mycket känslor på en gång. Till stor del var jag förbannad. Mest för att jag gått i så många månader och trott att allt var okej, i stället för att jag fick chansen att bekämpa cancern tidigare. Vi hade precis börjat renovera huset och fått barn, det var inte det man trodde man skulle få uppleva som förstagångsförälder.

Än i dag kan hon tänka ”tänk om”: Hur hade livet kunnat sett ut?

– Men jag kan inte vara kvar i att vara arg, jag försöker släppa det. Det är dock svårt när saker går emot en, då kan jag bli extra arg. Som när det ser dåligt ut på röntgen. För förr eller senare tar mina behandlingsalternativ slut, och det kanske inte hade behövt vara så.

”Det var en enorm lättnad”

Första året efter diagnosen var fylld av cellgiftsbehandlingar, både före och innan operationen. Mikaela har räknat till 16 stycken. Oron fanns där – skulle de funka eller inte?

Vänster bröst och lymfkörtlarna i vänster armhåla togs bort. Och Mikaela fick strålbehandling.

I juli 2021 fick Mikaela pusta ut för en stund. Cancercellerna var borta, och det fanns inga spår av metastaser.

– Det var en enorm lättnad. Jag hade klarat av allt. Vi fick en sommar utan behandlingar och läkarbesök. Jag tänkte att nu kanske livet, som man tänkt sig, börjar.

Mikaela fick börja jobba igen. Men i bakhuvudet hade hon med sig att återfallsrisken för varianten av cancern hon drabbats av, var hög första året. När kommer det hända, och vad gör man då?

– Men jag har inte lagt mig ner och gett upp. Utan jag har gjort saker som jag mått bra av. Det är den inställningen jag haft hela tiden.

Mikaela får cellgifter för att behandla sjukdomen: ”Jag har inget annat val, jag måste göra det.  Den senaste röntgen visade att det verkar funka, då är det okej att må skit ett tag”.
Mikaela får cellgifter för att behandla sjukdomen: ”Jag har inget annat val, jag måste göra det. Den senaste röntgen visade att det verkar funka, då är det okej att må skit ett tag”.

”Jag har inget val, jag måste göra det”

I oktober förra året fick hon diagnosen spridd bröstcancer. En prick man hittat tidigare på levern var nu konstaterad metastaser. Cancern är obotlig.

– Till en början var jag förkrossad och tänkte att jag skulle dö. Det kändes som att livet skulle ta slut på en gång när jag fick diagnosen.

Trippelnegativ bröstcancer går inte att behandla med hormonella läkemedel, som vid hormonkänslig bröstcancer som är den vanligaste typen. I stället fick Mikaela påbörja cellgiftsbehandling igen. I juli, efter nio månader behandling, fick hon veta att det inte fungerade. Nu har hon i stället påbörjat behandling med en annan typ av cellgifter.

– Jag kanske är uppe i sammanlagt 30–35 stycken nu.

Hon får behandling var tredje vecka. Direkt efter mår hon som sämst.

– Jag mår riktigt, riktigt dåligt. Det är väldigt tufft för min kropp, jag slås ut. Jag sover i cirka två dagar för att ta mig igenom dagarna jag mår som sämst, för jag har problem med illamående. Orkar jag vara vaken är jag väldigt trött och har svårt att fokusera. Sedan blir jag speedad av kortisonet och när det går ut blir jag dålig igen – därefter blir jag piggare, lagom inför nästa omgång.

– Det är klart det inte är kul att få cellgifter. Men jag har inget annat val, jag måste göra det. Den senaste röntgen visade att det verkar funka, då är det okej att må skit ett tag.

”Vill inte att han bara ska minnas att mamma var sjuk”

Hur brottas man med tanken på att man har en obotlig sjukdom? Mikaela lägger sitt hopp på forskningen, att den ska gå framåt. Att hon kommer få vara en del av framstegen. Hon går på samtalsstöd och fokuserar på nuet, tillsammans med familjen. Mikaela känner sig just nu frisk i kroppen.

– Jag skulle ångra mig efterhand om jag inte använt tiden jag fått. Vi försöker att leva som vanligt. Det är mycket tack vare Elliot. Han är en stor del till varför man tar sig upp från sängen, jag vill att han ska ha roliga minnen och inte bara minnas att hans mamma var sjuk.

– Ibland när allt tar över tillåter jag mig själv ligga en hel dag i sängen, eller se på en serie. Jag vet att jag behöver sådana dagar. Men jag har ett jävla anamma och ett driv framåt. Jag försöker vara en förebild för andra, livet är inte över för att man blivit obotlig cancersjuk. Det är tungt och för jävligt men det finns stunder man kan hitta glädje och styrka i. Du måste leva också, du är inte död än. Det är ingen som vet om jag har ett halvår eller 50 år kvar.

Mikaela med sin son Elliot:  ”Vi försöker att leva som vanligt. Det är mycket tack vare Elliot”.
Mikaela med sin son Elliot: ”Vi försöker att leva som vanligt. Det är mycket tack vare Elliot”.

Är samma person som innan

Mikaela påverkas psykiskt och fysiskt men personlighetsmässigt har hon inte ändrats efter diagnosen. Hon älskar att vara med sin familj och vänner, att hitta på saker – som att åka ut i skärgården.

– Orken tryter men i övrigt tror jag att är samma person som innan. Bara att jag inte jobbar. Det påverkar mig en hel del, att jag tappat min jobbidentitet som jag saknar så mycket. Och jag skulle inte klara av att åka iväg med min son en längre tid, jag är beroende av att andra kan hjälpa till. Framför allt i samband med behandling.

I skrivande stund mår Mikaela ganska bra. Det är då hon kan hitta på saker.

–Det gör att vi kan känna oss ganska normala. När man får glömma sjukhus för en stund.

”Det är otroligt jobbigt att tänka på”

I december blir Elliot tre år. De hemlighåller inte sjukdomen för honom, men än är han för liten att förstå vidden av den.

– Han har varit med och rakat bort håret. Han brukar klappa mig på huvudet ibland och säga ”mamma har inget hår.” Jag vill visa att mammor inte behöver ha långt hår, både för honom och hans jämnåriga.

Familj, föräldrar, syskon och vänner. Cancern drabbar alla. Det kanske är jobbigast av allt, menar Mikaela, att hon inte kan styra över det. Det är när hon tänker på anhöriga, och framtiden, livet kan kännas svart.

– Jag kommer lämna kvar otroligt många personer bakom mig. Som kommer att leva utan mig i resten av sina liv. Det är otroligt jobbigt att tänka på att jag kanske kommer att dö i förtid, då jag vill göra och uppleva allt med min son. Och det är inget som jag kan göra något åt, det är jobbigt och frustrerande.

Elliot håller fram en blomma till Mikaela: ”Det är otroligt jobbigt att tänka på att jag kanske kommer att dö i förtid, då jag vill göra och uppleva allt med min son”.
Elliot håller fram en blomma till Mikaela: ”Det är otroligt jobbigt att tänka på att jag kanske kommer att dö i förtid, då jag vill göra och uppleva allt med min son”.

Mikaelas råd till andra som drabbas av cancer

  • Man är inte ensam och livet tar inte slut, bara för att du fått en cancerdiagnos
  • Det finns forum på sociala medier där du kan få kontakt med andra drabbade. Det kan vara skönt att prata med någon annan som vet vad det innebär.

– Det spelar ingen roll om jag kan prata med anhöriga för de kommer aldrig att kunna förstå vad jag går igenom, tack och lov.

Annons

Utforska Wellness

Om skribenten

  • Malin WigenMalin Wigen är reporter på Wellness sedan september 2022. Vid sidan om är hon reporter och redaktör på Aftonbladet Family sedan 2019. Malin började på Aftonbladet 2016, då arbetade hon på tidningens sociala medier-redaktion.