Camilla Hamid: Jag ser mig själv som nyktert ätstörd

Camilla Hamid är veckans Wellness-profil

Publisert:

Bakboksförfattaren och TV-kocken Camilla Hamid skapar recept som alla kan laga.

Men hennes kärlek till bakverken har kantats av svåra ätstörningar.

För Wellness berättar hon om att jobba med det som skrämt henne, hur hon fått en sund relation till träning och varför alla rasister borde börja spela padel.

Det är en pirrig och bubblande Camilla Hamid som svarar när Wellness ringer. Hon är mitt uppe i lanseringen av sin fjärde bok, ”Bullar, bröd & brunch”. I yrket som bakinfluencer, tv-kock och bakboksförfattare når hon en enorm publik. Men relationen till mat och bakverk har inte alltid varit enkel.

– Jag har en historia av ätstörningar, anorexi och ortorexi. Där och då var det bara som en bubbla och det är först i efterhand som jag har börjat reflektera över den tiden och förstått att jag inte levde då. Jag har gått miste om så jävla mycket och jag kan sörja att jag aldrig fick den här tonåren.

Hon funderar.

– När mina gamla klasskamrater från gymnasiet berättar om saker som hänt så känns det som att de återberättar något jag inte var närvarande vid. Jag vet ju att jag var där, men mina tankar var någon helt annanstans precis hela tiden. Det var bara fokus på mat in, kalorier ut.

Att hon nu jobbar med det som skrämt henne mest ser hon som en seger.

– Det är världens bästa kbt-terapi att bara omringa sig av det som man var rädd för. I dag kan jag äta mat utan att behöva reflektera hundratio gånger innan.

Hur blev du frisk?

– Det är nog många olika saker, men den sista lösningen var faktiskt att jag bytte miljö. Helt ärligt tror jag att hela den skolan jag gick på var ätstörd. Jag gick på ett gymnasium på Södermalm och det kändes lite som att det var så ”smalast vinner”. Och sedan bodde jag hos min mans familj där man åt bara för att man behövde äta. Där var det ingen som hade ätstörda tankar. Jag tror att det var det jag behövde, en miljö där man inte satt och pillade med maten.

Många som har eller haft ätstörningar säger att man aldrig riktigt blir fri från dem. Hur känns det för dig?

– Det håller jag verkligen med om. Jag ser mig själv som en nyktert ätstörd. Jag måste jobba på det precis hela tiden, och det kommer tankar, men nu har jag helt andra verktyg för att slå bort dem. Men det finns ju alltid en risk. Gud! Vi matas av kroppsideal och sånt precis hela tiden, och så ska man försöka vara sig själv i det.

Det är inte lätt att vara människa

– Speciellt inte kvinna, herregud! Det är så mycket krav. Vi ska vara si och så. Vi ska jobba, vi ska vara mammor, vi ska vara fruar, vi ska vara duktiga på att laga mat och så ska vi vara snygga på det. Give us a break, utbrister hon och skrattar.

Hur har din relation till träning sett ut?

– Den har varit väldigt manisk och ohälsosam. Det har varit mer en bestraffning än någonting som ska ge mig positiva effekter i livet.

Hur ser du på träning i dag?

– Nu när jag går och tränar så känner jag att jag är så himla snäll mot mig själv. För det har jag övat mycket på de senaste åren, att ge mig själv tid och omsorg. Jag ser fram emot att träna och för en gångs skull känner jag nyttan av det på ett helt annat sätt, eftersom jag inte låter kroppen gå på sparlåga. Jag äter som vanligt, jag fikar som vanligt, jag har bara lagt till lite rörelse tillsammans med ett gott sällskap.

Vad tränar du nu?

– Styrketräning! Jag träffade en PT i år och jag känner mig så töntig som behöver det för att ens kunna börja träna. Varje gång jag har börjat träna på egen hand så har alla mina ätstörningar kommit tillbaka som ett brev på posten. Men min PT har en så härlig inställning till träning och hon skulle aldrig tillåta mig att mixtra med maten. Då skulle jag få skäll, säger hon.

– Jag längtar inte bara efter att få träna utan också efter att få träffa henne. En gång när vi tränade så började jag gråta från ingenstans och då förklarade hon att trauman i kroppen också kan fästas i musklerna. Och att de kan släppas lös i form av att man börjar gråta. Det är en helt ny värld för mig, men också en värld som jag tycker om väldigt mycket. För en gångs skull tränar jag bara för att det är bra att röra på sig.

Berätta om den nya boken?

– Jag har lagt ett helt år på att göra den och nu ska den ut till allmänhetens öga och bli granskad och dömd. Det är alltid lite jobbigt, för man vill ju att folk ska tycka om det man gjort. Så det är nervöst på ett kittlande sätt. Den här boken är lite mer åt det salta hållet än mina tidigare böcker. Den har ett brunchkapitel, ett bullkapitel och ett brödkapitel med enkla bröd. Att göra hembakat bröd ska inte vara ett projekt som kräver flera timmar, så det är inga surdegsgrunder i den här boken.

Det känns som din grej, att göra enkla och lättillgängliga recept?

– Oja! Jag hatar när man möts av ett recept där man måste hämta någon sällsynt ingrediens som bara finns i enstaka delar av världen. Det är så onödigt. Ingen blir ju glad. Man vill ju liksom kunna handla det i sin närmsta butik.

Hur får du ihop livspusslet?

– Jag var jättedålig på det för några år sedan. Men jag har blivit jättebra på att be vänner om hjälp eller bara våga lotsa över arbete på en kollega. Förut tänkte jag alltid ”jag ska inte belasta någon annan”, men jag har insett att mina vänner och kollegor finns där för att vi ska hjälpas åt.

Visst var det så att du jobbade som lärare, men nu har gått över till att jobba med Instagram och Youtube på heltid?

– Ja exakt! Jag brinner för läraryrket också, men det är ett yrke som kräver 110 procent närvaro och fokus, för det är mest rättvist mot eleverna i mina ögon. Jag jobbade också med ungdomar i utsatta områden i den skolan och det behövdes mer av mig än att bara ”kika in” två gånger i veckan. Det åt upp mig, att jag kände att jag inte kunde ge dem mitt 110 procent. Så jag bestämde mig för att pausa. Jag säger inte hejdå, utan jag återkommer när jag kan ge dem mitt allt.

I ditt sommarprat berättade du att du fått utstå mycket skit i skolan. Hur kommer det sig att du valde att bli lärare?

– För mig, i min hjärna, var det ett sätt att bara få lite revansch. Att komma tillbaka till skolan och vara den vuxna som jag själv saknade. Många elever i den skolan jag jobbade på hade ungefär samma bakgrund som jag, så att kunna ge dem det var väldigt läkande för mig. Och jag hoppas att det var något som de också uppskattade.

Du berättade också att du mötts av fördomar – vad är det för fördomar?

– Jag är en beslöjad kvinna, så många människor har en bestämd åsikt om vem jag är och hur jag borde vara. Sedan blir det jättejobbigt för dem när jag inte är den personen. Det blir kortslutning i folks huvuden när deras bild av mig krockar med den jag verkligen är. Och då kan man mötas av allt från glåpord till rasistiska handlingar. Men det tillhör ju min vardag och skulle jag tänka på det hela tiden, varje gång, då hade jag gått under. Och då är det så tacksamt att ha det här jobbet jag har, där man ändå får väldigt mycket kärlek varje dag. För det gör det lättare att skita i det andra.

Alla de här människorna som sitter på rasistiska fördomar, vad skulle du vilja säga till dem?

– Att man nog ska försöka hitta en hobby, säger hon och skrattar. Om deras största problem är hur jag ser ut och vem jag är. Det hjälper faktiskt att ha ett intresse. Man kan börja spela padel, det är jättemånga som gör det.

Vilket råd vill du ge till ditt 18-åriga jag?

– Jag tror inte hon hade lyssnat, men jag hade sagt ”snälla, bara var dig själv”.

Hur hittar du vardagsglädje?

– Åh, alltså jag har två fantastiska barn! Och det är så klyschigt att en mamma säger så. Men vet du, i går när jag jobbade så ringde min dotter mig från sin pappas telefon och sa ”Hej mamma, jag vill bara säga att du är bäst, hejdå!”, säger hon och brister ut i skratt.

– Alltså, förlåt, men det är svårt att inte bli glad. Man behöver ingenting annat! Det är jättelyxigt att ha en femåring som ringer och säger att man är bäst.

Vad gör du när du mår riktigt dåligt?

– Då försöker jag träffa en människa som jag tycker om. Gärna fika eller kolla på något odramatiskt som man bara kan skratta åt. För om jag sitter själv och inte gör någonting, när jag mår dåligt, då blir ju den känslan oftast bara värre. Så jag försöker gå ut, ta en promenad, ta en fika. Bara för att lätta på stämningen inombords.

Har du bra självförtroende?

– I dag har jag det! Det kan svacka emellanåt, speciellt under så pms-veckan, men grunden finns där.

Hur är det med självkänslan?

– Det är tyvärr väldigt mycket beroende på yttre omständigheter. Det blir lätt så, när man jobbar med det jag gör, att andra människors bild av en eller hur många likes man får, färgar ens självkänsla. Men jag försöker jobba på att den bara ska hänga på vad jag tycker om mig själv och ingenting annat.

Vilken är din bästa sida?

– Åh, vet du! Mitt love language är att mata folk. Jag vet att de ibland kan tycka att man överdriver lite, men det är så himla härligt att se någon tycka om det man har lagat eller bakat. Min dåliga sida är att jag är väldigt så, inte tålmodig. Vill jag göra eller ha något, så vill jag ha det direkt. Och i vissa sammanhang kan det vara jättebra, men i vissa sammanhang får det mig att framstå som ett barn... Och jag är 30.

Vad är ditt stjärntecken och stämmer det överens med dig som person?

– Vädur! Men jag har ingen koll på stjärntecken.

Vädurar är energiska, drivande och leder gärna. De är pålitliga och sviker aldrig löften.

– Ja men det låter som jag. Ja! Och ledande handlar inte om att jag tycker det är kul att leda, utan snarare att det känns som att då har jag kontroll på situationen.

Fler egenskaper är att de hatar att ge upp, har svårt att erkänna om de har fel, är gärna aktiva och har många intressen. Uppriktiga och modiga, men kan vara impulsiva.

– Det finns en sak där som jag inte känner igen mig i och det är ”hatar att erkänna att jag har fel”. Jag tycker det är lite pinsamt om man gör så. Det är skönare att ha sagt det själv, innan alla andra säger det. Jag brukar försöka säga ”jag gjorde fel”, för då blir det lättare att ta när någon annan säger det.

Vilket är ditt guilty pleasure?

– Jag gillar egentligen inte den termen på grund av mina ätstörningar. Men guilty pleasure kan ju också vara en handling och inte bara vad man äter. Jag har tyvärr inte släppt det här med ”high school”-serier och filmer. Alltså det känns så ointelligent inom kulturvärlden att tycka att det är nice, men jag blir väldigt glad av att kolla på sådant. Just nu älskar jag ”Never Have I Ever” på Netflix, jättetöntig, men det är väldigt lättsamt att kolla på.

Vill du förklara mer varför du inte gillar termen guilty pleasure?

– Jag gillar inte när man håller på och skuldbelägger sig. Ofta associeras det med att man äter något, slappnar av eller inte har en massa press på sig. Och det är väl inte så mycket guilt med det egentligen. Det är väl bra att vi slappnar av och knäpper upp bh:n och kollar på en tråkig serie. Så kanske, human pleasure kan vi kalla det i stället, säger hon.

Så övar du på att vara snäll mot dig själv – Camilla Hamids 3 tips:

1. Gör hellre andra besvikna än dig själv. Min vän Sofia Dalén gav mig ett jättebra tips när jag var i min djupaste håla av ”people pleasuring”. Det var: om du måste välja mellan att göra andra besvikna och göra dig själv besviken, så är det lättare att göra andra besvikna. För du måste ändå leva med dig själv hela tiden.

2. Ge dig själv tid. Och det behöver inte vara att man går och drönar, utan det kan vara ”nu får jag sitta här och göra precis det jag vill, oavsett vad”. För det är så himla lätt att hamna i att man ska göra saker för andra hela tiden och att det ska vara en massa måsten. Speciellt när jag blev mamma så glömde jag bort det. Att ta en promenad eller kolla på en serie, det tog typ tills min yngsta dotter blev fyra innan jag började göra sådana saker för mig själv.

3. Lägg en ansiktsmask på kvällen. Det här låter jättebasalt, men på riktigt. Jag gjorde ingen hudvård innan jag fick barn, för jag var okunnig och hade inte tiden. Men hudvård handlar inte bara om att man vill ha en fin hud, utan det handlar också om egentid. Att göra någonting för sig själv. En ansiktsmask är ett bra första steg på vägen, men det kan vara vad som helst som är själv-vårdande. Mitt bästa hudvårdstips är ”Paula’s Choice” toner, den är exfolierar och jag har aldrig haft så fin hud sedan jag började använda den.

ANNONS

Hur mår du på insidan? Gör en hälsokontroll via blodprov och få många svar.

Werlabs (Extern länk)

Utforska Wellness

Om skribenten

  • Saga AgingerSaga Aginger är reporter på Wellness och har tidigare jobbat på Aftonbladets redaktion för sociala medier. Saga har en kandidatexamen i media- och kommunikationsvetenskap från Umeå universitet. Hon har även studerat kreativt skrivande vid Jakobsbergs folkhögskola.